Hopplöst

Detta kommer bli ett långt inlägg. Här mått dåligt så länge nu. Varit inlagd på psykavd 3 gånger, fått ECT i 2 omgångar. Försökte ta livet av mig i maj i år. Har skärt mig för att bli av med ångesten. Jag går hos en underbar kurator på öppenpsyk som verkligen lyssnar och vill hjälpa mig.

Men jag känner att allt är så meningslöst. Känns som om jag slösar på kuratorn och psykiatrikern tid. De skulle kunna använda tiden till någon de kan hjälpa istället. Jag upplever att varken ECT beh eller läkemedel hjälper. Jag känner mig som ett hopplöst fall. Jag vågar inte riktigt säga allt till kuratorn för tänk om de lägger in mig på LPT. Jag har så mycket som skulle behöva komma ut men jag är rädd.

Ovanpå allt detta så får jag inte mycket stöd från min sambo.

Det är så otroligt jobbigt när dagarna mest går åt till att  gråta när mannen r på jobbet och barnen i skolan o förskolan.

Det känns som att ge upp är det enda rätta.

[Indigo Jysyne]

Hej!

Det låter jättejobbigt som du har det. Att känna att ingenting hjälper är tröstlöst. Jag har själv lidit av psykisk ohälsa. Det jag känner som hjälpt mig mest är inte behandlingen från psykiatrin även om den också varit bra utan att jag jobbat med positiva affirmationer. Jag har sakta men säkert bytt ut negativa tankar mot mer positiva. Det har gett mig ett starkare jag. Idag kan jag se betydligt mer positivt på tillvaron. Jag spelade in affirmationerna på band sedan lyssnade jag på dem dagligen. Vissa använder sig av mindfulness eller meditation. Det har dock inte funkat för mig men ge inte upp det finns alltid en väg. Det gäller bara att hitta den. Styrkekramar till dig❤️

Jag mår också väldigt dåligt nu och tänker i samma banor men vi får inte ge upp. För våra barn om inte annat /många kramar och hopp om att du och jag snart mår bättre